Kretensisk historia : Från minoer till nutid
Kretas historia är facinerande och komplex, mycket beroende på Kretas strategiska geografiska läge. Med södra Europa, nordafrika och mindre asien i sin närhet har Kreta varit en perfekt plats för befästningar och militära baser. På grund av detta har Kreta ofta left under främmande ockupation eller varit starkt påverkad av andra nationer. Detta har format öns historia och skapat den kultur vi ser på Kreta idag. (Läs mer om mytologi)
Neolitisk period (7000-3000 f.kr.)
Kreta befolkades så tidigt som 7000 f.kr. möjligen även tidigare än detta. Befolkningen startade från öster. Människorna levde på den tiden i naturliga grottor eller enkla rektangulära hus. Sådana har hittats vid utgrävningar i Festos och Knossos, som var två av de största neolitiska bosättningarna i Europa och Anatolien. Verktyg och vapen tillverkades huvudsakligen av sten och trä. Man har också funnit många intressanta lerföremål. De var till en början dekorerade med hjälp av rök men senare framkommer också mer komplicerade geometriska figurer som fylldes med vit eller röd färg. Man har även funnit enkla lerfigurer som föreställer kvinnor, vilket gör att forskare tror att man tillbad en kvinnlig gud, sannolikt moder jord. Ekonomin var huvudsakligen baserad på jordbruk och fiske, men en del enklare handel förekom.
Bronsåldern – Den minoiska civilisationen (3000-1000 f.kr.)
Den neolitiska perioden avtog i och med att främmande folkslag gjorde sig mer betydande på ön. Denna infiltration kom ursprungligen från öst, men snart var hela ön starkt påverkad. Människorna levde fortfarande på jordbruk och fiske, men handeln blev mer och mer betydande. Kreta gjorde sig känt som ett center för tillverkning och handel och i samband med detta sattes nya handelsvägar upp. Under den här perioden öppnades förbindelser upp med Afrika, Asien och Kykladerna. Den nya civilisation som växte fram kallas för den minoiska. Namnet gavs av den engelske arkeologen Sir Arthur Evans, mest känd som mannen som återfann Knossos, och relaterar till den legendariske kungen Minos. Evans delade in den minoiska kulturen i tre tidsperioder med tre underavdelningar i varje. Idag används dock oftare den indelning som gjorts av den grekiske arkeologen N. Platonas. Han baserar sin tideräkning på de olika palats som fanns vid Knossos.
Förpalatsperioden (3000-1900 f.kr.)
Detta är en period av stora förändringar på Kreta. Nu bosätter sig människorna huvudsakligen i byar belägna vid havet, till skillnad från det utspridda tidigare boendet. Husen blir också större och har fler rum. De har också en betydligt starkare konstruktion. Konsten utvecklas också dramatiskt. Man börjar bränna lergods och dekorerar dem med geometriska figurer, men också enkla djurmotiv. Verktyg och vapen är fortfarande huvudsakligen av sten, men nu börjar tillverkning av brons också att dyka upp. De döda begravs fortfarande i gravar, men under den senare delen börjar man att konstruera gravkammare, vissa fyrkantiga och andra med en rund sfärisk form. Ett stort gravfält har funnits i Agia Fotia. Man tror att religionen var huvudsakligen den samma som tidigare. Förståelsen av den här perioden är begränsad eftersom man ännu inte kunnat tyda de hundratals inskriptioner man hittat, eftersom man helt saknar tvåspråkiga lämningar.
Det gamla palatset eller den protopalatsiala perioden (1900-1700 f.kr)
Nu skapas större städer och palats byggs vid Knossos, Festos och Malia. Dessa palats byggs kring en rektangulär öppen gård med byggnader med flera våningar runt om. Palatsen liknade mycket en by med hus för ämbetsmän, arbetare, verkstäder, lagerutrymmen etc. vid sidan om de styrandes rum där även möteslokaler och liknade konstruerades. Man byggde också platser för tillbedjan på höga berg och i palatsen. Där tillbads bland annat gudinnan moder jord, som nu symboliserades av en dubbel-yxa. Tilverkningen av lergods utvecklas genom införandet av drejskivan. Det gör det möjligt att skapa tunnare väggar på lergods s.k. äggskalskrukor. Samtidigt blir färgningen av föremålen intressantare med ofta flera färger på samma föremål. Guldföremålen får nu en betydligt mer detaljerad och rikare form och smyckena utvecklas dramatiskt.
Det nya palatset eller den neopalatsiala perioden (1700-1380 f.kr.)
Nu ensas Kreta som en ö med ett centralt palats i Knossos. Det är också en mycket framgångsrik period där öns ekonomi är stark. Handeln med Mindre Asien, Egypten och Cypern stärks betydligt. Men Kreta skapar också kolonier i nuvarande Grekland. Det är inte krig som gör att dessa byar ställer sig under minoerna utan skapandet av handelsstationer som i sin tur skyddades mot pirater av den minoiska marinen. Palatsen byggs upp på nytt med mer avancerad arkitektur och dekorationer. Konsten blir betydligt mer detaljerad och bilder mer efterliknande verkligheten. Huvudpalats finns förutom i Konossos också i Festos, Malia och Zakros men nu skapas också mindre palats vid sidan av dessa, bl.a. i Agia Triada, Arhanes och Tylisos. De palats som man idag kan se lämningar ifrån kommer just från denna period. Palatsen var inte bara avancerade när det gäller arkitektur och dekorationer utan också avseende hygien. Avlopp och toaletter tillhör nymodigheterna under den här perioden.
Nu bygger man också stora gravkammare för avlidna viktiga personer. Dessa kammare byggs som riktiga hus med rum för ceremonier och vägar som leder till dem. Vanliga gravar byggs som sfäriska rum eller gropar där de döda fick med sig vapen, verktyg och konstföremål, vilket visar att minoerna nu trodde på ett liv efter döden.
Den politiska makten innehas av kungen, som alltid kallades kung Minos. Det var det mytologiska namnet på den första kungen, enligt legenden son till Zeus och Europa, och som senare blev till en titel mer än ett namn. Minos var också högste präst och en representant för guden Minotauros.
Varför denna högkultur gick under är oklart. Sannolikt var det en kombination av flera faktorer såsom ett vulkanutbrott på Santorini som skapade en jättevåg i havet, jordskalv, bränder och invasioner av nya folkslag från fastlandet.
Efterpalatsiala perioden (1380-1100 f.kr.)
Under den här perioden invaderas Kreta av invandrande nya folkslag från fastlandet som tar över de befintliga bosättningarna och palatsen. De var nu ofta förstörda och överbyggdes med bostäder och hus. En del nya bosättningsplatser dyker också upp. Denna invasion kom huvudsakligen från öster och de gamla bosättarna flydde västerut. Den nya civilisation repeterar dock huvudsakligen vad som gjorts tidigare och är inte i så stark utveckling som den tidigare. Den senare delen av den här perioden betecknas av dekadens och tillbakagång pga. den ständigt pågående kolonisationen och invandringen av nya stammar med nya vanor och seder.
Den tidiga järnåldern (1100-650 f.kr.)
Efter den doriska invasionen från Peloponnesos övergavs de flesta befintliga byar och folket drogs sig upp i bergen. Där levde man huvudsakligen enskilt utan direkt kontakt eller kommunikation med andra byar eller omvärlden.
Den arkaiska perioden (650-500 f.kr)
Nu ökar befolkningen på Kreta igen, särskilt pga. infiltrationen av dorier. Detta är mest synligt på västra Kreta. Nya städer skapas, som Axos, Falassarna och Polyrinia. Befolkningen i andra, som Kydonia och Eleftherna ökar kraftigt. Perioden karakteriseras av den Daedaliska stilen som skapas följeslagare till den mytologiska figuren Daedalos.
Den klassiska och den hellenistiska perioden (500-69 f.kr)
Detta är den kanske mest signifikativa perioden i grekisk historia. Nu blomstrar litteraturen, teatrarna skapas, den moderna demokratin föds och filosofin och matematiken utvecklas. Sparta och Aten får en ständigt växande makt och leder denna utveckling. Statsstaten är den starkaste politiska makten, men under slutet av perioden sträcker sig Atens makt vida bortom stadens begränsningar.
För Kreta ser det dock helt annorlunda ut. Efter att under en lång period lett utvecklingen i östra Medelhavet är man nu koloniserat och utan inflytande. Städerna på Kreta växer och befolkningen i stort ökar. Men dessa städer kan inte förena sig under ett styre utan perioden karakteriseras av inbördes stridigheter mellan olika städer och regioner.
Den romerska perioden och de första bysantinska åren (69 f.kr.-824 e.kr)
Århundradet före Kristus hade romarna tagit över makten i östra medelhavet och spred nu sitt inflytande upp i Europa. 71 f.kr. attackerades Kreta av den romerska flottan, men mot alla odds förlorade man och fick dra sig tillbaka. Romarna gavs sig dock inte utan kom tillbaka två år senare, nu med en större styrka. Den här gången lyckades man inta Kreta och den legendariska födelseplatsen för Zeus. Man skapade också en ny huvudstad; Gortys.
Under den romerska freden, Pax Romana, blomstrar ön igen och gamla handelsleder öppnas igen. Runt 63-66 e.kr. kommer kristendomen till Kreta och den första kristna kyrkan byggs i Gortys, under ledning av biskop Titos.
När senare det romerska riket delas i öst och väst blir Kreta sin egen provins.
Den arabiska ockupationen och de bysantinska åren (824-1204)
År 824 intogs Kreta av arabiska styrkor som förstörde Gortys, ödelade av kyrkor och basilikor och terroriserade den grekiska befolkningen. För att skydda sig mot bysantinska angrepp byggdes en ny befäst huvudstad kallad El Khandak där dagens Heraklion ligger. Kreta blev under den här perioden ett center för slavhandeln i östra Medelhavet och samtidigt ett hot mot det bysantinska imperiet. Efter många fruktlösa försök intog till slut bysantinerna ön år 961 under befäl av Nikiforos Fokas. Den första insatsen på ön blev att förstöra El Khandaks murar. Detta för att förhindra att staden i framtiden kunde bli ett hot mot bysantinerna. Samtidigt byggdes en ny stad upp på dess ruiner, under det nya namnet Handakas. På slutet av 1100-talet sändes 12 aristokrater från Konstantinopel tillsammans med en samling administratörer och hantverkare för att stärka banden mellan Kreta och Bysantinska riket samt för att utveckla ön. Dessa 12 blev den nya adeln på Kreta.
Den venetianska perioden (1204-1669)
Under det fjärde korståget intogs Konstantinopel och förstördes delvis av de kristna styrkorna från Europa och det bysantinska imperiet delades. Kreta gavs till Boniface de Montferat som i sin tur sålde ön till Venedig år 1204. Venetianarna behöll Handakas som sin huvudstad, men byggde samtidigt många nya befästningar på ön, som fortfarande finns att beskåda. Den grekiska biskopen sändes iväg och ersattes av latinsk. Detta till trots störde man inte den ortodoxa kyrkan allt fölr mycket och många nya ortodoxa kyrkor byggdes under den här perioden.
All mark togs från de dåvarande ägarna och gavs till de venetianska riddarna. De tidigare ägarna levde sedan mer eller mindre som slavar. Hårda skatter och arbetstvång gjorde livet mycket hårt för kretensarna. De ständiga försöken till uppror följdes av hårda repressalier och tortyr. Efter att Konstantinopel föll till turkarna 1453 flydde många greker till Kreta som blev starkt påverkat av denna bysantinska influens. Mycket pga. de ständiga attackerna från turkarna tvingades venetianare och greker till en sorts samexistens som i sin tur fick ön in i en ny blomstringsperiod. Detta gällde även inom konsten, där Domenico Theutokopolos är det starkast lysande exemplet. Efter att ha lämnat Kreta och hamnat i Toledo blev han världsberömd under det nya namnet El Greco.
Turkarna gav sig dock inte utan sände ständigt nya expeditioner mot Kreta. 1645 lyckades de inta Chania och Rethymnon och 1669, efter 22 års belägring, lyckades man med att inta Candia, som venetianarna kallade Heraklion.
Den turkiska ockupation (1669-1898)
Kreta delades nu in i tre olika regioner med huvudsäten i Chania, Rethymnon och Heraklion. Ockupationen var stundtals mycket hård med höga skatter och arbetsplikter. Befolkningen gjorde flera försök till uppror där det ett de mest betydelsefulla skedde 1821. Vid den tiden började stormakterna i Europa att få upp ögonen för problemet. Det turkiska imperiet var inte längre så starkt och när det började att falla samman fanns det stora risker för att stabiliteten i världen skulle fallera samtidigt som stormakterna var intresserade av att dela imperiet mellan sig. London-protokollet gav Grekland rätten att forma en självständig stat, men däri var inte Kreta inkluderat.
Den turkiske sultanen klarade dock inte av att skydda Kreta utan sålde ön istället till Egypten. 1841 gjorde så egyptierna revolt mot turkarna, men förlorade, och Kreta kom tillbaka i turkiska händer. 1866 genomfördes ännu en fruktlös revolt under vilken Arkadi klostret blev sprängt. 1898 föreslog de fyra länderna Storbritannien, Ryssland, Italien och Frankrike att konflikten skulle lösas genom att Kreta blev autonomt under turkisk övervakning, men att alla turkiska styrkor skulle dras tillbaka.
Den moderna historien (1898- )
Ingen person var säkerligen viktigare för 1900-talets Kreta än Eleftherios Venizelos. Han var utbildad till advokat i Aten och satt i Prins Georges första regering på Kreta. 1908 förklarade Kreta sig tillhöra Grekland, vilket turkarna inte klarade av att förhindra eftersom de hade interna problem att klara av. Senare tog Venizelos sig till Aten där han blev en viktig politisk figur, som 1912 tog sig in i regeringen. Han låg till stor del bakom en allians med Serbien, Montenegro och Bulgarien mot turkarna, vilket de senare tog som en krigsförklaring. Detta krig blev en förlust för turkarna och 1913 erkände omvärlden Kretas tillhörighet till Grekland. Samtidigt gav sultan Mehmet V upp sina rättigheter på ön och i december hissades den grekiska flaggan över Firkasborgen i Chania.
Den turkiska minoriteten blev till en början kvar på ön, men i Lausanne-fördraget från 1923 slogs det fast att ett utbyte skulle ske mellan Grekland och Turkiet, för att minska på spänningen och den turkiska minoriteten flyttade till Turkiet och en stor mängd grekiska invandrare kom från Turkiet till Kreta.
Under det andra världskriget kom Kreta under beskydd av de allierade, men på morgonen den 20 maj 1941 iscensatte tyskarna Operation Merkur, den största luftlandsättningen i världshistorien. Operationen lyckades, men med stora tyska förluster och ett förvånansvärt starkt motstånd från den kretensiska befolkningen, som nu hamnade under ännu en ockupation.
Direkt efter det andra världskriget utbröt i Grekland ett inbördeskrig som också drabbade Kreta hårt ekonomiskt. Efterkrigstiden betydde hårda politiska stridigheter mycket beroende av såren inbördeskriget rev upp. Den 21 april 1967 grep en samling högerorienterade överstar makten och införde diktatur. Denna höll makten fram till 1974. 1981 gick Grekland med i EU och kort därefter fick landet sin första socialistiska regering under det nya partiet PASOK. Vid valet i mars 2004 tog Ny Demokrati makten och Costas Karamanlis blev premiärminister.
